Från affärsspråk till stockholmsslang

Som skribenter och översättare har vi förmånen att hela tiden få lära oss nya ord och uttryck. De flesta yrken och branscher har sin egen terminologi. Det ger en känsla av gemenskap på företaget och att skapa en egen jargong är även viktigt för att inte avslöja affärshemligheter.

Förr var all försäljning enligt lag förbehållen köpmännen men under 1500-talet började bönder i Sjuhäradsbygden i Västergötland att knalla runt i byarna och erbjuda varor för att dryga ut den magra inkomsten från jordbruket. Med tiden utvecklade dessa gårdfarihandlare ett eget affärsspråk – månsing – där vissa ord byttes ut för att knallarna skulle kunna meddela sig med varandra utan att andra förstod.

Grunntjack ger grunn bänstring till ekel

Många av orden i månsing handlar förklarligt nog om pengar och affärer med uttryck som storsläng (tusenlapp), helsläng (hundralapp) och halvsläng (femtiolapp) samt tralling (50-öring), blejd (25-öring) och viting (10-öring) samt spänn, stålar och tjacka som ju fortfarande är välkända. Rubriken här ovanför betyder ”Dåliga varor ger mig dålig förtjänst”, ett uttryck som stämmer väl in på dagens företagande.

Huvudstaden kallades Storhäcken av knallarna vilket i stockholmarnas egen backslang förvandlades till Eken. Och många av de ord som idag förknippas med typisk stockholmska kommer från månsing: kis, bystan, borsten (sprit), paj (rock) samt lattjo (roligt) och tji där vissa ord från början lånats in från andra språk som tyska, latin och romani. Så detta landsbygdsspråk lever kvar i storstan. På nästa möte, hoppa över floskelbingot och inför några nya uttryck!